Storstad vs småstad

Jag är ju uppvuxen i den lilla staden Piteå, och jag har väl alltid tyckt att jag kanske inte passar in där. Det kändes för litet. Jag skulle inte säga att staden är så liten så att alla känner alla. Men man har alltid någon kompis gemensam med alla i alla fall. Samtidigt som det är en liten stad så var alla så grupperade under uppväxten. Man hade sitt gäng man växte upp med, och sen var det inte mer med det. Tryggt och skönt kan jag tycka och vi hade det väldigt roligt, vad jag minns det i alla fall. Dock i en liten stad, så känns det inte som att man har samma möjligheter att starta om, den man var under uppväxten liksom klänger sig fast på en och det är inte så himla lätt att komma bort ifrån den man var, för att bli den man vill bli. På det sättet är det skönt att starta om i en annan stad, en större stad. Här kan man träffa på massa olika människor i olika sammanhang, och starta om flera gånger om man så önskar. Man har inte samma bagage hängande på sig och människor som träffar en ser den man är just nu och inte vad man var då. (Nu ska ni inte få för er att jag har så mycket bagage efter mig, men bara känslan av det gör mig friare).
 
Jag kan ändå säga att jag är glad att man växte upp i en liten stad i norrland, och på den tiden man växte upp också, man var rätt så skyddad mot omvärlden. Att växa upp idag kan inte vara det lättaste
 
Men jag är i alla fall glad att jag tog steget och flyttade till Göteborg. Bara den här känslan av att det finns möjlighet att göra saker, såsom ta en snabbis förbi IKEA, åka till ULLARED, strosa på stan, gå på liseberg, evenemang året runt, weekendresor man lätt kan göra... Sen vet jag att jag är, som mamma kallar det "en orolig själ". Jag får lite panik av att inte ha möjlighet att göra saker. I Piteå på sommaren så hänger man på stranden på Pite Havsbad eller på ett café, och längtar efter årets happening; PDOL (som ändå visar sig vara en besvikelse år efter år). Man chillar och promenerar mycket och bara är. Vilket kan vara jättetrevligt också, och det tycker jag att det är när jag kommer upp och hälsar på. Men det kryper lite i mig, jag har svårt att leva så en längre tid. Det är ju inte direkt så att jag varenda helg är uppbokad här nere med en massa saker att göra, men bara tanken av att det finns möjlighet att göra mer saker gör min själ lugn. Svårt att förklara, men jag hoppas ni förstår hur jag menar. :)
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback