I huvudet på Fru Unfors

Tidigare i veckan så var det en dag som vi var uppe tidigt allihopa, så Daniel passade på att åka till jobbet tidigare. Matteo hade bestämt sig för att äta frukost hemma, medan jag försökte övertyga honom att dom serverar en supergod frukost på förskolan. Men nej, jag fick snällt plocka fram åt honom. Gav honom en macka och plockade undan. Han ville absolut ha en till, men nej, jag orkade inte. Så redan där kom lite dålig stämning. Medan jag gick in och klädde på mig i sovrummet så lyckades han då plocka på sig kakor och godis i skafferiet, som jag uppenbarligen ställt på en hylla för långt ner. Så då fick vi börja förhandla, en godis och en kaka, men inget mer. Vilket han först var okej med, men sen verkade han komma på sig själv att det inte alls räckte. Men nu hade jag bestämt mig för att inte ge med mig och gick och hämtade tandborsten istället. Då bröt h*vetet lös. Det kom skrik, det kom gråt, han kastade sig på golvet och totalvägrade. Jag försökte då avleda genom att plocka fram kläder till honom istället, men inte gjorde det saken bättre. "men nu går mamma strax, ska du inte följa med?" "nej, stanna hemma". Han hade bestämt sig för att det var bättre att stanna hemma själv, än att följa med till förskolan. Så efter tre försök att baxa på honom kläderna medan han rullade runt på golvet skrikandes så tappade jag det. Jag skrek "orkar inte" och gick in i sovrummet och slängde igen dörren hårt. Matteo kom snabbt efter och öppnade dörren men satte sig utanför fortfarande tjurig och gråtandes. Så jag frågade honom om han kom för att få en kram. "NEJ" så var det absolut inte, han är bara som en katt som hatar stängda dörrar.