I huvudet på Fru Unfors

Vi har alla en stämpel på oss, en stämpel som vi fått av våra medmänniskor eller en stämpel som vi valt själva! Den dumma blondinen, den smarta, den tystlåtna, den tuffa, den mesiga, den målmedvetna, den högljudda, nörden, den alltid lika glada, fjortisen. Ni fattar.

Det kommer dock en tid då man blir less på denna stämpel, en tid då det är dags för förändring. Men det är så himla svårt att komma ifrån. För man är stämplad. Hur skulle det se ut om den tuffa inte längre orkar vara tuff, troligtvis så har han likadana kompisar, så dom skulle ju börja fundera. Och hur tar sig nörden från stämpeln, för trots att han blir tuffare, så finns alltid nördstämpeln kvar.

Nej, jag vill inte ha en stämpel! Jag vill kunna vara allting utan att någon säger åt mig hur jag är eller ska vara. För säger någon till mej att jag alltid är så glad och målmedveten, så vill jag att de ska veta att det finns en till sida. För en människa kan inte bara vara glad hela tiden, ingen är det! Och tycker några att jag är den tystlåtna, då ska ni veta hur mycket jag pratar när jag är i gott sällskap. Och den som är smart ska inte behöva känna sig dum bara för att hon/han inte kan svara på frågan, för ingen människa kan allt.

Men det är så, att vi växer in i roller också. När man väl är där så är man fast. Sedan blir det ju inte bättre av att man får veta vem man är flera gånger också, det är som att alla måste kommentera detta.  Men jag vet vem jag är! Jag vet vilka personlighetsdrag jag har, du behöver inte tala om det för mig! Och just nu, så är jag alla. Så pröva bara att stämpla mej igen!