I huvudet på Fru Unfors

Det är så skrämmande när man en dag inser att folk i ens omgivning börjar ha en längtan efter barn, och vissa till och med har gett efter och skaffat barn.
Missade jag den avfarten på livets väg?

Jag känner absolut inget behov av barn och bara tanken på det för mig helt förskräckt! Ärj ag en hemsk människa bara för att jag gömt barnafrågan i garderoben & inte ens tänker plocka fram den igen förrän jag är över trettio?

Jag ser absolut inte ner på de som väljer att skaffa barn tidigt, absolut inte. Däremot så kan jag komma på mig själv att avundas deras beslutsamhet och disciplin. För när man väl skaffat barn så finns ingen återvändo, man har helt enkelt hoppat på ett tåg med en enkelbiljett till en okänd destination.

och där står jag, flera mil ifrån tågets avgångsplats och funderar varför inte jag ens funderat på att köpa en biljett.
Nej, jag måste växa upp, ta reda på vem jag är och hur jag vill leva,
jag måste utforska världen & finna vilken väg jag vill ta. Finna min egen väg

Sen när jag är trettio så kanske jag öppnar garderoben med den stora frågan och kanske finner jag min klocka ticka och en längtan efter en avkomma.
Men tills dess säger jag bara; Barn, Nej tack

P.s Till In Flames säger jag; JA tack, höj volymen!